Härjedalens genuina kulturarv, rapport från länsstyrelsen
Eftersom jag är omnämnd på flera ställen i en nyutkommen rapport från Länsstyrelsen i Jämtlands län, skriven av Loock, Härjedalens genuina kulturarv, har jag en del att säga om den rapporten.
Att länsstyrelsen kommer med ännu en partsinlaga som förringar det härjedalska kulturarvet är inte oväntat. Länsstyrelsens uppgift verkar vara att förringa det härjedalska med rötter i den norska kulturen och språkområdet.
”Härjedalen intogs första gången av svenskar under det nordiska sjuårskriget 1563-1570, och deras då insatte fogde Arvid Svensson utövade ett veritabelt skräckregemente i landskapet. Han kom dock att njuta sin fortjänta lön då han 1566 överraskades av infallande norrmän och slogs ihjäl.” (Erik J Bergströms Härjedalens förlorade söner.)
Bergström beskriver vidare hur Härjedalen har blivit hårt skattat av svenska staten på soldater, slaktboskap, mulbete, hästar, furage, husgeråd, sängkläder, logi, skjutstjänst och förplägnad, ja nästan allt som tänkas kan.
I dag ska uppenbarligen markägare tillhandahålla i det närmaste gratis renbete. Staten har insett att de inte längre kan tvångsköpa marker, vilket skedde i slutet av 1800- talet. Nu löser staten istället problemet med för stora renhjordar genom att avkunna en politisk dom i Nordmaling.
Länsstyrelsen bidrar med överdrifter och lögner om Härjedalens historia i exempelvis Fjällprogrammet i Jämtlands län.
Självklart ska det samiska kulturarvet ha en mindre roll i den härjedalska bebyggelsen eftersom samerna funnits i Härjedalen en mycket kortare tid än bönderna. När samerna kom till Härjedalen hade bönderna odlat, jagat och fiskat här i tusentals år.
Tyvärr har inte länsstyrelsen nöjt sig med att förringa den härjedalska bondekulturen. När böndernas familjer växte och barnen ville köpa tomter för att bygga eget och bosätta sig i Ränningsvallen, Högvålen och andra byar under 1950- och 60-talet var det för trångt om utrymme och mina föräldrar med flera nekades att köpa tomt eftersom vi störde rennäringen. Och då ska vi komma ihåg att dessa marker köptes under hot om expropriation från självägande bönder. Liknande scenarier har utspelats under sent 1900- och 2000-tal i västra Härjedalen.
Samtidigt som bönderna förvägrades att bo kvar på sina förfäders marker byggde staten nya hus till renägarna i Brändåsen.
Loock undrar i rapporten om man i någon annan del av landet kan skriva om medborgarnas rastillhörighet så ogenerat som i Härjedalen. Jag vill säga att så länge det etniska ursprunget är grunden till särbehandling och ensidigt gynnande av rennäringen så är det relevant.
Loock skriver också om insändare som belyser den öppna, och som det verkar ,accepterade rasism som frodas i Härjedalen. Ja det är rasism men inte på det vis som Loock menar, det är statsfinansierad rasism som vänder sig mot alla Härjedalingar som inte är medlem i sameby.
När Loock påstår att Mittådalen har förbisetts vad det gäller den samiska kulturmiljön så glömmer han att byn från början hette Storvallen och var en fäbodvall till Ljusnedals bruk.
Det är viktigt att ställa obekväma frågor, fastslår rapporten. Jag skulle vilja ställa följande obekväma frågor:
Är det rätt att det finns en lag som reglerar att någon måste ha ett viss etniskt ursprung för att få driva en viss näring?
- Är det rätt att jag har sämre rättigheter till skog, mark, jakt, fiske, ved och virke på statens mark än min grannar?
- Är det rätt att en näring ska få säga nej till utveckling av annan verksamhet på 35 procent av Sveriges yta?
- Är det rätt att tvångsköpa en befolkningsgrupps marker för att ge en annan större marker?
- Är det rätt att låta en näring nyttja annans mark utan markägarens tillstånd?
- Är det rätt att staten har olika regler för boende på statens mark baserat på närings och etnisk tillhörighet?
Om alla hade samma rättigheter och skyldigheter i ett land skulle många konflikter försvinna.
Olle Larsson Ränningsvallen och kommunfullmäktigeledamot
i Härjedalens kommun utan partitillhörighet.