Rovdjurspolitiken får inte göra det omöjligt för landsbygdens folk att bo och verka i Norrlands kulturbygder. Om det finns skäl att Sverige ska bidra till att bevara vargen som art kan det ske i hägn.

Vi som bor på landsbygden ska ha ett avgörande inflytande på våra livsvillkor. Varje bygd som är berörd av rovdjur ska få folkomrösta på lokal nivå om framförallt vargens närvaro.

Propositionen Hållbar rovdjurspolitik är bra, men inte tillräcklig. Ökat regionalt inflytande för Viltförvaltningsdelegationen får inte stanna vid ökad makt för länsstyrelsen.

Även rovdjurspolitiken måste in i ett helhetsperspektiv. Det saknas konsekvensanalys för påverkan på övrig biologisk mångfald och ekosystemen. Många arter, både växter och djur, missgynnas av alltför stark prioritering av rovdjuren. Vargen är inte utrotningshotad globalt, men det är fjällkon, rödkullan, lappgeten och flera andra lantraser. Många rödlistade arter behöver betande mular i skärgårdar, skogar, fjäll och på fäbodar.
Vilka följder och konsekvenser får rovdjurspolitiken på lång och kort sikt för människor, kulturer och näringar på Skandinaviska halvön?
Sverige stödjer konventionen om biologisk mångfald, där artikel 8j handlar om bevarande av arter i sin rätta miljö samt om traditionell folklig kunskap, lokalsamhällen och sedvänjor. Det får inte stanna vid åtskillnadspolitik där främst renskötande samers angelägenheter uppmärksammas – vi är många fler som bor och verkar, sedan urminnes tider, i dessa trakter.

Olle Larsson
Härjedalspartiet

Insändare i TH 12 december 2013